När Matilda och jag nästan är hemma från friluftsdagen så ska jag kolla hur mycket klockan är, på min mobil. Jag stoppar handen i fickan - som på något konstigt sätt är öppen - och känner efter men det finns ingenting i fickan! "Nejnejnejnejnej, jag har tappat min mobil, NEJ" säger jag till Matilda. Jag börjar desperat leta men hittar den inte. Vi kommer till dörren och jag börjar leta efter nycklarna och ojsan, de är borta de med. -.- "FAN" tänker jag (ursäkta språket, i'm just being honest) men det visar sig att Anna är hemma. Jag berättar om situtionen och sedan ringer jag mami. "Ni måste gå tillbaka till sjön och leta!" säger hon då. Både Matilda och jag tänker att det är hopplöst, fast vi säger det inte till varandra, men vi går ändå. Jag får ta med mig Annas mobil och ringa till min om vi skulle höra nåt. Vi har kommit en bit och vi har vänt på varenda liten snöflinga men tyvärr, med ingen lycka. Jag ringer min mobil och hör plötsligt ett svagt ljud. Jag får typ hjärtstillestånd och står blickstilla och helt plötsligt hoppar jag uti snön och mot världens största snödriva - som är kanske 4 m hög - och vid kanten av den ligger min mobil! Jag skriker högt kan man ju minst säga. Matilda gräver i snön och där hittar hon mina nycklar!
Vi hade gått på den snödrivan när vi gått hem, förstår ni och jag hade ramlat - så klumpig som jag är - och tappat de utan att ha vetat det. Nu är jag sjukt glad och väldigt tacksam till bästavän som hittade mina nycklar och framförallt, som följde med mig trots att det innebar att gå runt på is i två kanske tre timmar och leta. Vilken tur att vi slapp det. Vi sparade tid helt enkelt, smart drag av oss. Och smart drag av mig att inte tappa mobilen och nycklarna på isen, utan tappa de ganska nära hemmet. Haha. :)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar
Kommentera här!