Jag saknar dig farmor. Och inte sådär lite. Jag saknar dig så mycket att det värker i hjärtat när jag tänker på dig. Men jag vet att du har det bättre nu, men jag önskar att du kunde ha haft det bättre här - där jag finns. Varje gång jag tänker på dig blir mina kinder blöta. Jag kommer aldrig glömma när jag kom till dig på morgonen och kröp ner i sängen. Vi kunde bara ligga där och kramas i flera timmar. Jag vet att jag var liten, och folk säger ju att man inte kommer ihåg så mycket från sin barndom, om man inte kollar på inspelade videos eller får höra historier. Men jag behöver ingen inspelad video eller att någon berättar en historia för mig - för jag kommer ihåg dig och våra stunder så himla klart. Jag ser alltid dig i mina tankar och det går inte en dag utan att jag tänker på dig. För några veckor sen när jag stod där vid dig, då kände jag verkligen hur tårarna började rinna. Men du liksom torkade bort de och på något sätt tröstade mig. Men jag känner alltid det där hålet i hjärtat som aldrig kommer försvinna. Aldrig. Du finns alltid hos mig. Du har bara bytt skepnad. Fast egenligen kan jag inte säga "bara" eftersom den här skepnaden gör att jag aldrig kommer kunna krama dig eller se in i dina ögon igen.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar
Kommentera här!