Det fanns en kärlek men den har brunnit ut.

Som om hjärtan aldrig krossats förut, som om ögon aldrig tappat hopp, som om själen aldrig varit bruten. Att vi riskerar det gång på gång är bara en fråga om dumhet. Det kan vara dumt att hoppa tillbaka in i elden när du vet att du kommer gå ut ur den bränd. Det kan vara. Men det behöver inte vara. Det kan också vara vist och modigt att göra det, med risken att bli bränd, och hitta den plats du behöver vara på för att slippa få hjärtat krossat, inget hopp i ögonen eller en bruten själ. Vissa tror på sann kärlek och kärlek vid första ögonkastet, andra tror på att kärleken växer fram med tiden och vissa tror inte på kärleken alls. De har blivit brända för många gånger och känner inget hopp, har ett krossat hjärta och en bruten själ. Så varför släcker vi inte bara elden, så blir det fritt fram att hitta kärleken utan att brännas?
Kärlek är ett mysterium, har man ju hört några gånger. Så om vi skulle släcka elden skulle mysteriet inte finnas kvar. Skulle det finnas kärlek alls då? Om vi släckte elden och mysteriet försvann? Eller är den heta brännande elden och mysteriet de två delar av kärlek som måste finnas för att kärlek ska vara helt och sant? Svaret är att ingen vet, för att alla har gått igenom processen att bli bränd tills kärleken kommer och överraskar dig när du som minst anar det.