Stole my heart.

Ni alla har väl säkert hört att One Direction är i Sverige, hur kan man ha missat det liksom? I alla fall. Inte för att jag är väääääärldens fan av deras musik (okej jag lyssnar på den men det är ju inte det bästa jag hört, men bra) men jag är så otroligt kär i dessa fem små pojkar. Titta på deras video diaries från x-factor, så kommer ni falla precis som jag gjorde. Hur som helst, hade ju varit helt underbart att få träffa dem men nu får man ju bara stå och vinka till dem och jag vill liksom RÖRA och PRATA med dem. Som Janine fick göra. Har i alla fall grävt ur varenda negativ grej med detta (tillsammans med Elin) och kommit fram till att One Direction är inte mitt liv, trots att det kan verka som det ibland, och att jag och Elin ska åka in när de kommer nästa gång när man faktiskt får RÖRA och PRATA med dem. Se de stå där och vinka på en balkong är ju bara som att slita ut mitt hjärta och stampa på det. Att veta att de står där men att jag inte kan röra dem. Nej, så kan jag helt enkelt inte ha det.