Det känns som om jag borde skriva ett inlägg om vad som hänt. Att det är hemskt och oförståeligt och helt sjukt. Sånt här borde inte hända. Hela Vallentuna sörjer och trots att jag inte riktigt kände honom, bara pratat med honom och sådär för att vi har gått i samma skola, så gör det riktigt ont i hjärtat. När jag fick reda på det trodde jag att det inte var sant. Men det är det. Och jag önskar att det inte behövde vara såhär.
Alla såg Micke som Vallentunas glädjespridare, så varför är nog frågan många ställer sig.
Tragedier kommer alltid att finnas, och vi måste lära oss att ta oss igenom dem med så lite sår i själen som möjligt. Men det är svårt. Det kommer aldrig vara lätt. För smärtan är olidlig. Det är nu, i dessa stunder, vi ska ta hand om varandra och visa styrka.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar
Kommentera här!