Oh my dearest.

Just nu sitter jag nog som på nålar i bilen. I bilen på väg mot Arlanda. I bilen på väg mot dig. Min storasyster som jag inte har träffat på 3 månader, och som har bott i USA de senaste 12. Igår var det ett år sedan vi stod på Arlanda, den 25 juli tjugohundraelva. Ett år. Vad fort ett år gick tycker jag.
 Innan jag började nian, precis när du hade åkt så kände jag bara tomhet. Speciellt när Maria åkte iväg till Kalmar för sitt sista år på universitetet. Det var bara så tomt. Aldrig någonsin hade jag varit ensambarn i huset. Du fanns ju alltid där, när vi åt frukost och middag. Vi sov under samma tak liksom. Efter ett tag vande jag mig ju såklart. Och nu är det en självklarhet att inte ha en syster nära i vardagen. Så jag undrar hur det kommer bli de här veckorna, när alla vi tre bor under samma tak. Men det ska nog gå.
 Jag kommer gråta när jag ser dig. Fast av glädje såklart.