I think I'm moving, but I go nowhere.

Min röst har ju iallafall lyckats underhålla mina vänner och mig själv, för den delen, idag. Det var värst på förmiddagen. Jag kunde typ inte prata. Jag lät verkligen värre som en målbrotts-pojke. Men det är väl sånt här man får ta sig igenom då och då i livet. Dock önskar jag att den här lilla "sjukdomen" hade kommit efter lördag, då jag ska spela cupturnering!

Pappa: "Jag håller på att ladda ner en ascool app till min iPad nu"
Jag: "Okej. Kul."
Pappa (säger otydligt): "Den heter twitter."
Jag: "Ööh, ska du twittra?"
Pappa: "Nej fåglarna ska."
Jag: "Fåglarna, vadå för fåglar?!"
Pappa (ännu en gång otydligt): "På twitter, häng med lite."
Jag: "PAPPA, DU SKA VÄL ÄNDÅ INTE VARA INNE PÅ TWITTER?!"
Pappa: "Nej, det har jag inte sagt. Jag laddar ner en app som heter kvitter."

HAHAH, vet ni hur mycket jag garva eller?!